Dyhrs liv

Om någon skulle komma på den befängda idén att fråga mig vilken min första drömbil var så skulle jag sannolikt komme med en lång utläggning om att jag minsann har suttit i en sån, rört vid en sån, känt någon som haft en sån osv. Om jag fick tänka en stund över saken skulle jag utan tvekan säga Matra Bagheera!
Matra Bagheera är en väldigt konstig bil baserat på en trött Simca-motor men en glasfiberkaross omkring och ett annorlunda arrangemang med tre stolar fram och inga bak. Bilen kallades fattigmans Lamborghini och det inte utan anledning, det är en extrem bred och låg bil som inte riktigt gör sig på bild men väl i verkligheten.
Hur som helst har undertecknad blivit erbjuden tre dylika bilar på ett enda bräde, köpte jag alla tre skulle jag få dem för en spottstyver, det skulle senare visa sig att de var ungefär lika mycket värda.
Jag har genom åren hållit utkik efter Matra-bilar på blocket men det har alltid varit på tok för dyrt och nu helt plötsligt står mannen där med tre bilar och en önskan om innehållet i min något sargade plånbok.
Hur som helst hakade jag på bilsläpet och drog till sydliga nejder i akt och mening att hemföra rubricerad objekt till hemmets trygga hägnad.
Jag måste motvilligt medge att jag kände mig ganska upplyft vid tanken om att äntligen få pojkdrömmen uppfylld och det med hela tre bilar, eller hela var kanske en överdrift, för några hela bilar var det verkligen inte frågan om, knappt ens halva, faktiskt, trots säljarens idoga intygande att en ut av dem minsann hade genomgått en större historia med både svets och andra godsaker.
Nåväl, där stod jag alltså med mina mina drömbilar framför mig, pengar i näven, ett släp att frakta hem guldet på och en sjuk massa habegär men vad gör jag? Åker hem gör jag och det utan bilar på släpet!
Jag har väl inte gått och blivit vuxen och börjat funderar över sådana enkla ting som konsekvenser av handlande och sånt?
Jag vet inte, känslan är ganska ny för mig så den måste nog lägga sig lite innan jag defilerar den ytterligare. Hur det nu än blev med allting återvände jag till Småland med brustna drömmar, ett tomt släp men väl en full plånbok, men värst av allt en känsla av att ha fattat ett moget beslut för första gång i livet, eller kanske andra, med tanke på att frugan och jag nyss hade bröllopsdag.
Jag tror helt enkelt det är så att man inte alltid skall söka sina drömmars mål, vissa drömmar skall nog alltid förbli just drömmar eftersom de inte glänser lika mycket i verkligheten som i verkligheten.