Dyhrs liv

Det har, som bekant, varit lite ledighet här kring jul och nyår så jag har naturligtvis haft lite mer tid än vanligt till minin.
Jag är ju en smula pedant och därför har jag haft ett, för mitt ringa intellekt, stort pådrag innanför skalltaket i förhållande till frontens utformning. Från fabrik var passformen inte riktigt 100 och den har bestämt inte blivit bättre av att jag svetsat ihop hela fronten i fri hand. Om man tittar på fronten på en fabriksny mini så ser man att springan mellan skärm och huv inte alltid är rak och det har sedan början stört mig till den milda grad. Jag beslöt därför att springan på min bil inte skulle bli ojämn kosta vad det kosta ville. Således har jag fått kapa upp skärmen på två ställen för att rikta till kanten mot huven till en godtagbar nivå. Kalla mig pedant, perfektionist eller vad du vill, men har jag lagt två års arbete på ett projekt så skall detaljerna vara på plats.
Hur det än må vara med noggrannheten så är det ett faktum att fronten numera är provmonterad i sin helhet, det fattas lite spackling här och där men i det stora hela är fronten på plats.
Anledningen till att jag monterar alla detaljer innan lack är att jag vill vara helt säker på att det inte kommer att bli problem vid monteringen i slutet. När väl bilen är lackerad vill man inte stå där med en lykta som inte passar eller en huv som inte går att stänga.
Bakändan på bilen är från en 2003 mini cooper men framändan är från en 1960 årsmodell MK1 som den heter. Grillen har jag beställt i England tillsammans med mustachen ovanför, alltsammans är originala delar från fabriken som tillverkade delarna för 50 år sedan. Om någon skulle undra kan jag berätta att själva bilen är från 1975 och tillhör modell MKIII.

På tal om huven så har jag bestämt mig för att bygga om öppningsmekanismen så man, i enlighet med god sed, kan öppna den inifrån vilket man annars inte kan på denna årsmodell.

Jag är ledig på onsdagar och brukar passa på att ta en 6, 14 eller 21 kilometers promenad här i området.
I går tog jag en rejäl runda på 21,32 KM genom skogen på snöigt vackra skogsvägar i närheten av Lenhovda, snitthastigheten var nytt rekord, på en så lång runda, 6,07 vilket är 0,1 bättre än förra gången jag gick. Det var emellertid tufft för benen och ryggen eftersom man ju gärna spjärnar emot när man inte står fast riktigt. Väl hemma va det dags för träning med Krikke, en timma på gymmet och en halvtimma i bastun på toppe av det, vilken härlig dag.

I övrigt kan jag berätta att Robin sannolikt har fått lägenhet, och inte vilken lägenhet som helt, utan vår gamla lägenhet som vi hade på storgatan i Lenhovda. Vi var och tittade på den igår och snacka om flashback, det var som att komma 21 år tillbaka i tiden. Jeanette och jag hade den som vår första lya innan vi flyttade till Danmark 1990. Nu skall vi ordna med det praktiska med hyresavtal och allt det där andra så är Robin lägenhetsinnehavare på bästa adressen i byn, enligt min uppfattning.

Ibland undrar jag vad det är som gör att man timme efter timma kan stå i garaget och skruva med en och samma sak? Jag tror själv jag har Nordeuropas sämsta tålamod och i många stycken är det sant förutom när det gäller datorer och bilar.
Det har inte alltid varit så, jag vill bestämt minnas att jag vid flera tillfällen har upprörts så till den milda grad att det varit fara för både bilars och människors hälsa. Nåväl, numera är man lugn och fin som en nyskakad Pommac så det går väl framåt även på den punkten.

När det gäller bakändan på bilen så började det hela ju med att lyktglaset hade spruckit och jag beslöt mig för att byte inte bara glas utan hela bakändan på bilen, bensintanken skulle opereras in i kofferten, bakluckan skulle öppnas inifrån, så man slapp de fula handtagen och sist men inte minst, ville jag ha lyktor från den nya modellen av Mini från 2003 och framåt.

Nu i helgen var det således dax att montera ihop hela baletten och se om det passade ihop, det gjorde det inte, skulle det visa sig, och det med all önskvärd tydlighet. Bansintankens nedre hörn var i vägen för lyktorna, eftersom de bygger in mer, lyktorna alltså, än de som jag först hade tänkt mig. Fram med kapen igen och bort med en bit av tanken, stämmte det nu, då, nej naturligtvis inte, eftersom originalfästet till tanken är bortplockad och tanken således har flyttats ut ett par cencimeter. Fram med kapen och svetsen igen, ett par nya tankfästen tillverkades i ett nafs och fyra timmar satt tanken som en krocketklubba i skenbenet.

Nu skall jag inte trötta ut er med detaljer om infästningen av bakluckans låsanordning, som jag ju under inga omständigheter vill ha synlig utifrån, utan bara konstatera att jag numera kan öppna luckan inifrån efter en framgångsrik montering av låsanordningen från en Volvo 480.

På toppen av detta tålamodskrävande har jag tillverkat ett par lyktfästen som håller lyktorna på plats mot karossen, det gick på någon timma så det är inte mycket att orda om.

Det enda som oroar mig, här vid lag, är det faktum att det efter helgens operationer inte får plats mer än någon liter i tanken, det räcker kanske ner till Statoil och tillbaka, man får lida om man vill vara fin.

Notera också springan runt bakluckan, med tanke på att hela baken har varit sönderskuren så är det en rak och fin linje runt hela luckan, sannolikt den enda på hela bilen

Om någon skulle komma på den befängda idén att fråga mig vilken min första drömbil var så skulle jag sannolikt komme med en lång utläggning om att jag minsann har suttit i en sån, rört vid en sån, känt någon som haft en sån osv. Om jag fick tänka en stund över saken skulle jag utan tvekan säga Matra Bagheera!
Matra Bagheera är en väldigt konstig bil baserat på en trött Simca-motor men en glasfiberkaross omkring och ett annorlunda arrangemang med tre stolar fram och inga bak. Bilen kallades fattigmans Lamborghini och det inte utan anledning, det är en extrem bred och låg bil som inte riktigt gör sig på bild men väl i verkligheten.
Hur som helst har undertecknad blivit erbjuden tre dylika bilar på ett enda bräde, köpte jag alla tre skulle jag få dem för en spottstyver, det skulle senare visa sig att de var ungefär lika mycket värda.
Jag har genom åren hållit utkik efter Matra-bilar på blocket men det har alltid varit på tok för dyrt och nu helt plötsligt står mannen där med tre bilar och en önskan om innehållet i min något sargade plånbok.
Hur som helst hakade jag på bilsläpet och drog till sydliga nejder i akt och mening att hemföra rubricerad objekt till hemmets trygga hägnad.
Jag måste motvilligt medge att jag kände mig ganska upplyft vid tanken om att äntligen få pojkdrömmen uppfylld och det med hela tre bilar, eller hela var kanske en överdrift, för några hela bilar var det verkligen inte frågan om, knappt ens halva, faktiskt, trots säljarens idoga intygande att en ut av dem minsann hade genomgått en större historia med både svets och andra godsaker.
Nåväl, där stod jag alltså med mina mina drömbilar framför mig, pengar i näven, ett släp att frakta hem guldet på och en sjuk massa habegär men vad gör jag? Åker hem gör jag och det utan bilar på släpet!
Jag har väl inte gått och blivit vuxen och börjat funderar över sådana enkla ting som konsekvenser av handlande och sånt?
Jag vet inte, känslan är ganska ny för mig så den måste nog lägga sig lite innan jag defilerar den ytterligare. Hur det nu än blev med allting återvände jag till Småland med brustna drömmar, ett tomt släp men väl en full plånbok, men värst av allt en känsla av att ha fattat ett moget beslut för första gång i livet, eller kanske andra, med tanke på att frugan och jag nyss hade bröllopsdag.
Jag tror helt enkelt det är så att man inte alltid skall söka sina drömmars mål, vissa drömmar skall nog alltid förbli just drömmar eftersom de inte glänser lika mycket i verkligheten som i verkligheten.

Det var ett tag sedan jag sist skrev något här på bloggen och anledningen till det är att jag undrar hur många som egentligen tittar på sidan. Skulle inte du, som läser detta, kunna lägga en kommentar så jag vet om det är värt att skriva eller inte, förvisso skriver jag nog mest för min egen skull, som en sorts dagbok eller något åt det hållet, men det är ändå kul om någon ser det och uppskattar sidan.

Sedan jag skrev sist har det naturligtvis hänt en del både privat och på jobbet. Det största som hänt på jobbet är att jag lagt ner den bilfirma som jag i ett obevakad ögonblick startade i fjol. Privat har vi har varit en vända i Turkiet på semester och även legat en del i husvagnen under sommaren. Kan inte riktigt komma på vad som annars hänt, men om dimman under skalltaket lättar skall jag rapportera lite mer ingående senare.

Avslutningsvis kan jag berätta att jag äntligen fått ändan ur vagnen och börjat skruva med minin igen, den har ju blivit något lidande av all mekande i bilfirman. Just nu håller jag på att passa in dörrar och huvar mot karossen. Det kan omedelbart låta som en enkel uppgift men det är betydligt svårare än så eftersom i princip all plåt i bilen har bytts ut vilket gör att hela bilen slagit sig och blivit lite sned, gissa om det satt tålamodet på prov

En sak till, jag skall gå ner i vikt igen, känns den igen? Jodå det är samma gamla visa, 15 kilo skall bort och det i rödaste rappet. Min godhjärtade fru har nämligen lovat mig en ny motorcykel när jag är under 90KG så det kan bara gå för långsamt att komma ner i vikt.