Min kära bror och jag hade vårt årliga uppgör i badminton under fredagkvällen och den enda positiva hågkomsten från det mötet är att jag ledde 10-1 då det plötsligt small till i vaden och undertecknade gick i durken utan vidare preludier.
Först befarade jag att hälsenan hade gått av men sannolikt har den klarat sig vilket betyder att konvalescensen blir något kortare, kanske bara ett par veckor men i värsta fall får jag räkna med träningsuppehåll i 6-8 veckor.
Vad värre är är att jag sannolikt måste lägga badmintonbollar och racket på hyllan för gott.
Jag ringde min massör på kvällen när jag kom hem och hans utsagor om min brist på förstånd låter sig inte beskrivas här, man kan säga så här: Det var inte allt den gode Ingvar sade som hade skrivits av Astrid Lindgren precis. De som känner Ingvar och hans skånska idiom förstår nog vad jag menar när jag säger att utskällningen inte lämpar sig för barns öron
Hur som helst har det det goda med sig att jag har fått sitta still en hel dag, vilket förmodligen inte har hänt sedan jag skrikande lämnade moderlivet och fick ett dask i ändalyktan som tack för besväret.
Carsten linkar hem efter en tydlig seger
Befinner mig för tillfället i Stockholm tillsammans med min gode vän och kollega Niklas Swedenborg.
Vi skall uppdatera ett kundsystem och behöver vara klara måndag morgon så det är bara att spotta i nävarna och få det gjort. Det är inte utan att man känner sig en smula skärrad av vetskapen om att hela företags nätverk och all annan teknik utgår ifårn detta rum, en kabel fel och vi kan är rökta. Tur att man är nykter eller åtminstone så pass nykter att man kan hålla tungan i rätt mun.
Äpplen så långt ögat räcker och lite kabelspaghetti på det
En liten mini-semester i Västervik är precis vad en trött gammal man och hans familj behöver!
Hela familjen inklusive hund och ett, för tillfället gott humör, fick följa med till Västervik i akt och mening att avnjuta den småländska skärgårdens idyll till tonerna av ekorrar, måsar, kråkor, diverse andra flygfän och en och annan gråsugga, som försiktigt tittade fram undrandes över vilka dårar som med snigelboet fastspänd efter bilen äntrade scenen med sånt rabalder och inlevelse.
Efter den obligatoriska nivelleringsprocessen som ju måste beledsagas av en eller flera kalla pilsner tog vi oss en runda på campingplatsen som för tillfället är tom, sånär som på vår och några vinteruppställda vagnar, och här är det sannerligen frågan om atmosphere, gosse vad fint här är.
Ungarna, som knappt hann sätta sina, allt större, fötter i grönskan, undrade förstås om det inte snart var dags att vända hemåt, för nu fick det, för deras del, räcka med naturupplevelser, för säsongen. Med uppbådande av all min kraft och det stoiska lugn jag ändå tror mig besitta insåg jag att det måste handla om en tillfällig störning och att den måste stävjas i möjliga mån. Således kommenderades det, på gammal härförare-vis, framåt marsch och den förtjusande grupperingen sattes i gungning för en, i sammanhanget, omfattande inspektionsrunda med betygssättning av sanitära såväl som andra bekvämlighetsinrättningar. Vattenklosetten som finns i omedelbar anslutning till vårt ekipage fick med beröm godkänd vilket är ett gott tecken i en familj som inte sätter sin välpolerade ända på vilken smutsig holk som helst.
Efter nyss nämnda inspektionsrunda, som mynnade ut i ett godkännande av anläggningen begav vi oss ner till stranden, i den mån man nu kan tala om strand när man befinner sig på en stor sten till hälften täckt av vatten.
Efter en stund kompletation och allvarlig begrundan bestämde vi oss för att det fick duga och begav oss in i vår rullande bostad för ett parti Fia med knuff. Någon knuff blev det emellertid inte men väl ett familjärt fältslag där undertecknade slutade som förlorare.
Till och med Nelli uppskattade omgivningen när familjen slog sig ner på en stor sten, förresten! När blir en sten ett berg?
Efter en stunds begrundan av den här tavlan kom vi att fundera på hur man tar sig upp, för ner lär man ju komma om man nu mot förmodan skulle komma upp.
Vissa jobbar svart men jag jobbar gärna rött, eller åtminstone lackerar jag gärna i rött
Det var ingen lätt uppgift att lacka i den temperaturen som råder för tillfället, jag hade gärna velat haft åtminstone 20 grader i garaget och gärna 50-70 under någon timma eller mer så lacken skall härda ordentligt, nu får jag istället väpna mig med tålamod och det vet man ju hur bra jag är på 
Hur som haver blev lackeringen riktigt lyckad, visst blev det en del damm och några spår efter slipmaskinen som syns men för att vara lackad i ett garage blev det ovanligt bra, det belyser väl bara riktigheten i det gamla talesättet att även en blind höna kan gå över ån, eller vad det nu heter.
Nu återstår endast att lackerar dörrar, sidospeglar, spoilers och lite annat sen skall vi montera ihop hela baletten och jag skall gå i pension och dra mig tillbaka som den lätt överviktiga, överåldriga och före detta mekaniker jag ändå är.
Det är svårt att tro att bilen för någon vecka sedan var grå och jag kan garantera att tidigare ägaren inte känner igen sin bil som egentligen borde varit skrotad sedan länge.
