Dyhrs liv

Frugan och barnen är i England på minisemester, Jag skulle egentligen också varit med, men med tanke på det övertryck som för tillfället råder innanför skallbenet så skall jag nog vara tacksam att jag inte åkte med. Vad jag här talar om är alltså inte ett överflöd av neurologiska vecklingar i hjärnbalken utan en god gammal hederlig förkylning, som jag haft förmånen att umgås med en vecka eller så. Till råka på allt annat elände har den satt sig i mina bihålor, så nu är de lika täta som en vakumförpackad kyckling från ICA´s kyldisk. På tal om kycklingar så springer det om kring ett gängligt gäng gäckande gäss (observera allitterationen) här utanför husvagnen där jag tillfälligt tagit min tillflykt, och dessa befjädrade skapelser bajser mer än en hel inhägnad av ljungsjuka kameler i libanon.

Nåväl, jag är som bekant inte så begiven på att resa och jag brukar skämta om att det får räcke med en resa till Åseda, ca en mil eller så, men riktigt så bokstavligt menade jag emellertid inte. Nu sitter jag hur som haver med min lilla husvagn i Älghult ca en mil från Lenhovda och kan inget annat än oja mig över snuvan, övertrycket och bristen på engelsk konfekt och torr humor.

Tänkte som ett litet plåster på såret bidraga med lite bilder på söta prinsessan som tiggde till sig en gratis hamburgare på MC Donalds i veckan och som just idag rundar första varvet på årsskivan.

Det är svårt att förmedla hur vackert det är här i Älghult, några älgar har jag emellertid inte sett till men väl en hel hög med kanadagäss, som enligt min åsikt borde avrättas utan nåd.

Lilla Nellie rundar en skarp hörna idag, ettårs kalas blir det la inget men imorrn skall hon träffas sina syskon och busa hos Mats och Marita.

Kan jag få en hamburgare, snälla?

I går var ingen munter dag i något avseende.
Vi har efter långt och förhoppningsvis moget övervägande beslutat att avliva Rambo och i går var det alltså dax.
Både djursjukhuset och vi var eniga om att hans beteende inte var normalt och att det endast återstod en utväg.
Vi hade inte hjärta att lämna bort han tlll någon gammal dam i skogen, men vet aldrig hur folk behandlar djur om man inte känner dem väl, och att ge honom till någon vi känner väl var uteslutet det skulle skära för mycket i hjärtat att se honom då och då. Den berömda droppen som fick den lika berömda bägaren att rinna över var när Rambo i veckan attackerade både grannen och en av barnen hemma på gården, hade han varit en stor hund hade han blivit skjuten på fläcken. Det går inte att ha en hund som dränerar en på energi hela dagarna samtidigt som man måste vara rädd om andra hundar och deras ägare.
Således begav sig Robin, Simon och jag till stan i akt och mening att komma till avslut utan för mycket mankemang.
Jag behöver väl knappast säga att det inte var någon munter tillställning, varken för oss eller för personalen på djursjukhuset.
Hur löjligt det än kan låta så sörjer jag honom djupt, men det är onekligen en behaglig känsla att ha honom skällande i fönstret stup i ett, vi kommer nu att lägga all krut på att få fason på Nellie som onekligen verkar vara gjuten i en mjukare form är Rambo.
På toppen av detta makabre elände lyckades jag bita av en visdomstand och få ryggskott när jag lyfte en låda i garaget, som sagt ingen munter dag.

Rambo - 2005-01-06 till 2010-05-05, fem år och fyra månader sätter sina spår.